I mitten av år 2017 började jag och min man att prata om att vi ville skaffa barn, jag var då 26 år. Vi försökte månad efter månad men inget hände förutom att den där jäkla oönskade mensen dök upp och förstörde allt varje månad. Till slut blev situationen så jobbig, tårarna flödade och en efter en i bekantskapskretsen ringde för att berätta att de väntade barn. Efter ett års försökande sökte vi hjälp och fick mycket snabbt besked om att min man hade mycket, mycket få spermier samt att de inte var så rörliga. Att bli gravida på naturlig väg skulle inte fungera utan vi blev satta i kö för IVF behandling. Vår värld krossades. Beskedet kom i augusti, 3 månader innan vårt bröllop. Vi höll oss upptagna med bröllopsplanerna trots att vi inombord värkte av smärta.
När våren kom så bestämde vi oss för att söka oss till en privat klinik för IVF då landstingskön beräknades till 1 år. Vi gick igenom fem återföringar, både färska och frysta försök under ett års tid, men inget ville ta sig. Mensen fortsatte att dyka upp när den var som minst önskad. Nu började det bli jobbigt på allvar. Rädslan att förlora sig själv, varandra, vänner och bekanta blev mer och mer påtaglig. Varför fungerar det inte för oss? Kliniken trodde så på varje behandling men inte hjälpte det…
Det kändes som om vårt liv hade satts på paus. Inget hände i vårt liv. IVF hade ofrivilligt blivit min identitet. Jag äter, sover, lever IVF medan omvärlden fortsatte att leva. Våra vänner hade hunnit få ett barn och nu började även en del vänta nr 2. Självklart var jag glad för deras skull men visst kändes det orättvist när en del kunde planera sina barn efter vilken månad dom ville att de skulle födas …
Tanken växte hos mig att det måste vara något mer som var fel… Är jag verkligen frisk och mottaglig för ett embryo? Jag äter och motionerar och är frisk men jag fick ändå känslan av att jag måste göra något mer, det måste vara något fel hos mig. Jag började läsa på nätet både på hemsidor, bloggar och forum om Akupunktur och att det fanns kliniker som behandlade par för barnlöshet. Jag kände direkt att det var nästa steg i drömmen om att få ett barn. Till min glädje tog Susana emot mig snabbt efter ett samtal. Detta var vid midsommar år 2019. Jag hade då gått igenom 5 återföringar och hade två frysta embryon kvar i frysen (detta var vårt sista försök på kliniken).
Jag började gå hos Susana en gång i veckan och då man konstaterat avvikelsen hos min man började även han gå hos Susana en gång i veckan. Jag tog temperaturen varje morgon och fick efter en tids behandling även äta örter. Detta var lite ovant i början och jag var väldigt frågvis men Susana besvarade frågorna efter bästa förmåga. Jag kände ganska snabbt att det var skönt att ha en timme bokad i veckan med vila och jag fick en utomstående att prata med om ens känslor och tankar.
Susana avrådde oss från att göra en ny behandling på en gång med våra frysta embryon, utan låta kroppen återhämta sig efter alla hormonbehandlingar. Både min man och jag behandlades med nålar och magneter. Efter 6 månader gjorde vi ett nytt försök. Båda frysta embryona hade klarat sig och man förde tillbaka båda två. Jag fortsatte hela tiden att gå hos Susana, precis som innan en gång i veckan. Dagen för att ta gravtestet kom, ingen mens i sikte. Det blev ett positivt grav test!!!! Lyckan var total trots att min man och jag inte riktigt kunde ta in det. För första gången stod vi på rätt sida om djävulsgapet, med ett positivt graviditetstest i handen. Hur är det möjligt??? Är det verkligen vår tur nu??? I vecka 8 vid Lucia var det dags för första ultraljudet på kliniken, där upptäcktes att det var en tom hinnsäck utan hjärta. Jag fick starta ett missfall.
Vägen tillbaka från missfallet var otroligt tung och vi sörjde hela vintern men jag fortsatte med akupunkturen. När vi samlat våra krafter tändes ändå ljuset i tunneln. Vi hade trots allt fått uppleva vårt första plus på stickan.
Vi bytte klinik och fortsatte med behandlingar hos Susana. I april 2020 gjorde vi åter igen en återföring. Vi fick det glada beskedet ännu en gång när testdagen kom. Vi var gravida igen. Vilken bergochdalbana för känslorna. Så glada men så rädda på samma gång. Nu i skrivande stund går jag in i vecka 16 och jag mår fysiskt jättebra och går till Susana var tredje vecka. Varje dag känner jag mig mer levande och blir ofta påmind om vår historia. Det finns så många som går igenom samma sak men jag kände mig så ensam. Någon gång vänder det och det verkar som om vinden vänt för oss nu! Till nyåret ska vi bli mamma och pappa till det mest efterlängtade lilla livet! Vi är så tacksamma för Susana som hjälpt oss.
//Malin